EUFLR jämfört med UFLPA: hur EU:s förbud skiljer sig från USA:s
Företag som redan svarar mot USA:s Uyghur Forced Labor Prevention Act antar ofta att EU:s förordning fungerar på samma sätt. Det gör den inte, och skillnaden avgör vilken bevisning ni behöver och när.
UFLPA skapar en motbevisbar presumtion: varor som helt eller delvis producerats i en namngiven region, eller av en listad enhet, presumeras vara tillverkade genom tvångsarbete och kvarhålls vid USA:s gräns om inte importören bevisar motsatsen med tydlig och övertygande bevisning. EU:s förordning skapar ingen presumtion och namnger ingen region. Den tillämpas på tvångsarbete var som helst, även inom EU, och den agerar genom ett ärende: ett riskbaserat urval, ett inledande skede med en begäran om information inom 30 arbetsdagar, en utredning, och ett publicerat beslut inom nio månader som därefter binder varje aktör som släpper ut produkten. Tullen agerar på beslut, inte på ursprung. Den bevisning som motbevisar ett UFLPA-kvarhållande — spårbarhetskedja till råvaran — är mycket av det en EU-begäran kommer att fråga efter, så ett UFLPA-underlag är en stark utgångspunkt; vad det saknar är EU:s intresse för vad ni gjorde innan någon frågade, och den allmänna tillämpningen av andra aktörers beslut.